Det har inte varit lätta månader!
Det som skulle bli början på något underbart började så fel så fel så fel.
Jag har gått i KBT-terapi sedan mitten av januari och det har verkligen varit otroligt värdefullt. Min psykolog där är helt underbar, varm, stabil och uppmuntrande. Hon har hjälpt mig få helt nya perspektiv på tillvaron och nu kämpar jag med att omvända mina automatiska negativa tankar.
Ja, jag kan bara säga, det här har varit mitt livs prövning och värsta resa och jag önskar ingen att behöva gå igenom något liknande.
Om jag går tillbaka i tankarna så började allt direkt efter förlossningen, andra dagen på bb. Theodor började skrika och skrek konstant. Min mjölk kom inte igång och jag var helt fullkomligt slut efter förlossningen. Minns att jag inte ens kunde ställa mig upp utan att känna som att jag höll på att svimma och kroppen rasade ihop. Jag duschade inte förrän två dagar efter förlossningen för att jag inte kunde stå på benen. BB-sköterskorna sa att han skriker sådär mycket för att han är jättehungrig och jag ligger efter med amningen, men jag hade ju inte mer än några droppar att ge honom. Jag bönade och bad dem att ge honom ersättning, men det propsade dem på att det skulle man visst inte göra för att man ska själv komma igång att amma. Där låg jag och kunde inte röra mig, hade inte sovit, visste varken ut eller in vad jag skulle göra och de kan inte ens ge han en portion ersättning när han ligger där bredvid och skriker sig hes på grund av hunger! Min kropp kändes som att den skulle lägga av när som helst och jag blev orolig att det var något fel på mig. Till slut sket jag i allt, ville bara hem från bb, där fick man ju ändå ingen vila och knappt någon hjälp heller. De bara kom in och klämde på tuttarna då och då.
Väl hemma så var det vak dag och natt. Theo sov nästan aldrig. Och när han sov sina korta stunder så hann man knappt somna själv. Jag satt uppe med honom i famnen på nätterna och såg nattprogrammen. Bland annat McGyver! Haha fy faaan :) Trots att amningen kom igång bra efter några dagar och att han samtidigt fick ersättning också var han jämt skrikig och gnällig. Inte alls tillfreds med livet. Ganska snart kom vi på att han hade mycket problem med magknip. Minifomdroppar och annat hjälpte föga. Det var bara att stå ut tills det går över sa bvc. Och det gör det oftast kring 3 månader. 3 månader! Det förstod jag inte hur vi skulle kunna överleva till. 3 månader är verkligen ingen tröst när man är mitt uppe i ett helvete och får höra att det är 2 månader kvar! Jag kände att jag mådde inte alls bra, kände inte igen mig själv. Var aldrig glad och kände mig bara eländig och olycklig. Hade hela tiden känslan att vilja fly från hela situationen och önskade att allt var som förut innan Theo kom.
Tiden gick och jag försökte klara mig igenom dagarna och tro på att saker och ting skulle bli bättre. Längtade efter mamma som skulle komma ner och avlasta oss i slutet av september. Hon kom och det var helt underbart! Vi fick sova, fick chans att göra saker, äta ordentligt och bara ta det lugnt. Vi hade bokat en hotellnatt i Stockholm och skulle ut och käka med några av Patriks kompisar. Det var roligt och för första gången på länge kunde jag slappna av och njuta lite. Glada och utvilade kom vi tillbaka hem till mamma och Theo och sitter i soffan på kvällen och myser vid tv:n. Plötsligt blir jag alldeles yr och det känns som jag inte kan andas. Hjärtat börjar slå snabbare och snabbare och det känns som det ska hoppa ur bröstet. Kan inte andas, får panik och kvävningskänsla. Allt bara snurrar och det känns overkligt. Jag tror att jag håller på att dö och får ännu mer panik, och om jag nu inte dör så är jag övertygad om att jag är galen och håller på att tappa kontrollen riktigt. Ser bilder framför mig där jag är inlåst på ett mentalsjukhus och aldrig kommer ut. Det var en regelrätt panikångestattack. Sov inte en blund under natten, jag var livrädd. Rädd för mig själv och för hela världen. Kändes som jag hade hamnat i en återvändsgränd och inte kunde ta mig ur.
Var hos läkaren dagen efter och han skrev bara ut antidepressiv medicin och remitterade till psykolog - vilken jag alltså går hos nu. Nästan 4 månader tog det att få börja behandling. Men vilken lättnad och vilken skillnad det gör. Jag har fått lära mig om mig själv, varför man får ångest och panikångest och fått verktyg att klara av jobbiga situationer och hjälp med att arbeta med mina tankar. Ens egna tankar kan verkligen ställa till med elände, för just de här ångesttankarna kommer så automatiskt att det känns som det är en blixt från klar himmel, men när det egentligen var jag själv som reagerade på något jag kände och blev orolig.
Men jag kan lova er - förlossningsdepression + panikångest + ett litet barn med kolik och dålig nattsömn = ingen lek. Många gånger har det varit när jag bara gråtit och undrat varför just jag? Men man kan ju vända på frågan också, varför inte jag? Det är vanligare än man tror och får höra om. Mycket vanligare. Förlossningsdepressionen gick över efter ungefär 3-4 månader, men kvar hängde rädslan för att få panikattacker igen och att jag ifall jag får en inte skulle orka med mitt barn. Det är en så fruktansvärt tung press som ligger på en, "måste orka, få inte panik, måste orka, inte börja tänka nu". Min största rädsla har varit att vara ensam hemma med Theo och att jag ska må dåligt då och bryta ihop. Och när man är mammaledig är det ju just det man är. Så fort jag är med någon, pratar med någon, ute och sysselsätter mig så mår jag hur bra som helst. I ensamheten blir det jobbigare. Jag tål inte alltför mycket stress och när Theo har riktigt jobbiga dagar så mår jag dåligt. Men det blir bättre hela tiden - jag har folk runt om nu som kan ställa upp. Jag vet att Patrik kan komma hem om det är kris, och jag behöver inte så mycket för att det ska fixa sig, en stunds vila och avlastning hjälper mycket!
Det ligger så otroligt mycket skuld och skam i det här också. I början när det hände så blev jag helt förkrossad och tänkte mest på att jag är en usel mamma som mår dåligt och tänkte till och med tanken att adoptera bort Theo för att han skulle få en bättre mamma som inte mår dåligt. Men jag vet att jag är en jättebra mamma till honom nu, det har gått 8 månader sedan han föddes och han är så glad, frisk, pigg och alert som är tidig i utvecklingen och full av bus. Hur lyckades jag med det trots att det varit som det varit? Man orkar mer än vad man tror. Och han har ju någonstans varit min drivkraft att jag kan inte lägga mig ner och må dåligt alltför länge för han behöver mig.
Det är på ett sätt jobbigt att berätta för folk att man har eller har haft det jobbigt. Många har ifrågasatt att det blev såhär för att Theo inte var planerad, men det är bara ren bullshit. Så fort vi bestämt oss för att han skulle få bli så visste vi ju vad vi ville och började förbereda oss. Man kan ju knappast förbereda sig mer för en graviditet och förlossning även om man längtar efter barn. Och vi väntade och längtade precis som alla andra, hade bilder om hur det skulle bli och hur vi skulle leva som en familj. Nu blir det inte alltid som man tänkt sig. Men om det kommit något bra ur det här så är det att jag vet att jag är stark, och jag kämpar varje dag, och jag ser mina mål framför mig. Och en bonus som kommit av detta är också att jag vet att Patrik och jag hör ihop. Han har aldrig svikit, han har funnits där och vi har tagit oss an svårigheter tillsammans. Han har inte stuckit för att det blivit jobbigt. Vi har något att bygga på och som håller, även i tider när det blåser isiga vindar.
Nu vet ni...the long story :)
