Apa en apa, apa liten apa

Är det bättre storlek på texten nu Malin? :)

Fick byta tillbaka till tråkiga times...men vad gör man inte! Haha

Vad vi har börjat sjunga här hemma helt plötsligt, allt med samma melodi och bara byta ut orden. Det var Patrik som började med nå "rulla en bulla, rulla liten bulla" och sen sjunger vi så om allt. Apa en apa, apa liten apa - Busa en Theo, busa liten Theo. Haha shit vad töntig man blir emellanåt. Men det får man vara! Vi leker kurragömma och bygger kojor redan, han älskar det! Theo är busbugge nr 1. Jag gömmer mig och han gapskrattar och tjuter när han hittar mig :)

Idag var vi i Uppsala hos Erika och Pauline, mycket trevligt. Bara synd att det tar tid att åka fram och tillbaka.

Vilken fattig pissmånad vi får ha den här månaden. Allting ska ju alltid komma på en gång. Tur att Patrik har jobb för jag går back! Mamma tjatar att vi ska åka upp till Luleå nästa vecka, och det är klart jag vill. Men det kostar ju, och jag går ju inte ens jämnt ut den här månaden. Isåfall får hon betala om hon vill träffa oss :) Och det gör hon nog för hon brukar bli desperat efter att få träffa sitt barnbarn.

Igår var jag och träffade en KBT-terapeut här i Sthlm. Kändes bra och hon tycker att jag har kommit så lång bit på vägen själv. Nu finns det liksom inte så mycket mer man kan lära sig utan mer träna träna träna och stärka sig själv hela tiden. Hon tyckte att jag ska börja med Mindfulness igen och det vill jag göra. Får ta mig tid och råd att köpa nya cd-skivor men de är ju rätt så dyra. Sen finns det ju hur mycket som helst man kan läsa och det har hjälp mig ganska mycket. Ibland känner man sig helt ensam i det här men panikångest är jättevanligt idag. Men fruktansvärt jobbigt för den som har det för när det kommer känner man sig helt instängd i sig själv. Du får en så stark känsla av att vilja fly, men vart ska du fly? Det finns ingenstans du kan gömma dig för det är i dig själv det händer. Man tror att man ska dö, bli galen eller rentav gå sönder inifrån. Och man får lära sig att man ska möta ångesten, välkomna den och bara låta den vara. Det är ett obehag men det är inte för evigt. Inget värre än så kommer hända. Men även om jag vet det nu så är det tufft. Det är svårt att försöka vara rationell och tänka klart och neutralt när oron och ångesten sköljer över en. Men jag blir bättre på det hela tiden. Då och då tappar man orken och får katastroftankar om att det aldrig kommer bli bra. Men det vet jag att det blir, speciellt när jag snart får börja jobba och får tankarna på annat håll än runt mig och Theo hela tiden. Jag vill ju bara må bra! Och även om jag njuter av livet så mycket jag kan och mestadels mår bra så ligger det där och stör mig. Jag vill bli kvitt det, och det ska jag bli.

Ibland kan jag känna att jag skulle vilja ha ett till barn. Men oftast inte. Allt det jobbiga ligger för nära och jag är verkligen livrädd för att få förlossningsdepression igen då jag vet att om jag en gång haft det så har jag mycket större risk än andra att få det om jag skaffar fler barn. På ett annat sätt så vet jag att jag kommer vara bättre förberedd om det blir samma sak igen och kommer ta mer hjälp från omgivningen och söka psykologhjälp på en gång. Förhoppningsvis är detta min livskris som jag nu är på god väg att komma ur, och man har ju hört om så många som går igenom något svårt, t ex blir utbrända, deprimerade, får ätstörningar eller andra sjukdomar. Jag kunde aldrig föreställa mig vad det var innan jag själv var där. Depression har man ju hört så mycket att ordet är så slitet och uttjatat, man reagerar ju knappt längre. Nä fy bubblan! Men fler barn får vänta läääänge på sig, jag ska ha ett jobb och stärka mig själv ordentligt. Och jag vill ha en trygghet i att kunna gå tillbaka och jobba så tidigt som möjligt, ifall jag känner att jag inte vill vara mammaledig.

Nä nog om detta. Kom bara på tanken eftersom typ alla i föräldragruppen jag är med i planerar nästa för fulla muggar, och är de inte redan gravida så planerar de att bli det i sommar. Ursäkta mig men jag kräks! Nu har Patrik gjort plättar till oss...så blir det en kopp grönt te och mys.

Myshelg!

Mitt uppe i en riktig myshelg här!

Helena kom på torsdag eftermiddag och har åkt hem på eftermiddagen idag. Har blivit bus med buggen, god mat, vin och lite utflykter. Fredag åkte vi iväg i det fina vädret med första stop Aspuddsparken med både café och djur. Väldigt mysigt ställe faktiskt :) Hann med att klappa både minigrisar, får, getter och hästar...men Theo tyckte nog inte det var lika kul som vi tyckte, haha! Grillad macka till lunch och sen drog vi oss iväg till Sickla och Andys lekland. Helt fantastiskt bra! Hur mycket plats som helst med en massa soffor och bord, Waynes coffee i anslutning och ett stort lekland som passar både stora och små barn. Theodor blev ju galet exalterad och kröp runt och gapade och skrattade och tjöt av glädje :)

Igår så åkte vi allihopa till Skansen. Det var strålande sol ända tills vi kom fram! Men det var okej sen också men lite kallt när solen gick i moln om vartannat. Mysigt att gå runt där...det var ju några år sen! Såg världens största gris, och då skojar jag inte. Theo somnade mitt i allt så han hann faktiskt inte se så många djur. Men nästa helg så öppnar Lillskansen där de har en sån där klapphage för små barn där man får komma djuren riktigt nära. Så den måste vi besöka sen. Blev en varmkörv också och lite spel på chokladhjulet där Helena vann en toblerone och en schweizernöt och sen blev det Djurgårdsfärjan tillbaka till Slussen där vi parkerat för 135 kr! Hahaha...ja det är ju inte billigt iallafall det är ju jävligt säkert.

Igårkväll blev det lite hemmagjord thaimat...heta räkor! Sen hyrde karln Wallander - Arvet. Den var sådär. Jag var ändå så trött så jag somnade ifrån då och då. Idag är det också soligt och fint så det blir nog att åka ut till Ingarö och hälsa på familjen...men funderar om pojkarna ska få åka själv så jag kan ligga hemma i soffan och lata mig. Läsa en bok. Har ju några jag påbörjat men aldrig riktigt får tid att läsa.

Omslagstävlingen...

Rösta på Theo här!

http://www.viforaldrar.se/omslagstavling/?view-id=28764&_ad_is_verified=y

Men vilket crapväder...

Jag och Theo har fått skena genom Sundbybergs centrum i det äckliga snöblandade regnet, hujedamej det gillar vi inte. Smarta jag tänker ju inte så långt heller att ta med regnskydd, för övrigt kan min hjärna inte ens komma ihåg vart jag lagt det. Förmiddagen satt vi inne och ruttnade, sedan gav vi oss ut, blev lite smink och hudvårdsgrejer från Åhlens. Theo satt i vagnen och tyckte det var så spännande att shoppa skönhetsprylar med mammsen!

Efter det bar det av till bvc för att få nytt recept på Nutramigen, väntrummet var fullt av en massa roligt och roliga bebisar tyckte lillen. Han gick fram och tillbaks med lära gå-vagnen och var så himla duktig! Om jag inte är helt fel ut och cyklar så tror jag han kommer ta sina första steg utan stöd ganska så snart. Träffade en mamma med en dotter på 3 månader, väldigt pratglad var hon och det är ju roligt :) Hon berättade att hon fött dottern hemma på hallgolvet. Ambulansen hann inte ens fram. Men allt hade ju gått bra även om det var en rätt så omskakande upplevelse. Hade det varit jag så hade jag nog kolavippat där, höll ju på att dö trots förlossningssal och lustgas (trodde jag).

Imorgon kommer Helena på besök och stannar till lördag, ska bli jättemysigt :) Hoppas bara på bättre väder så man kan vara ute och njuta av allt som finns här. Sen får det nog bli en middag ute och lite vin...det är ju aldrig fel!

Nu ska jag lägga buggen för eftermiddagsnap, sen blir det kaffe och läsa bok för mig.

Tänker på min vän som har det jobbigt just nu och behöver en kram. KRAM!

Och ni som är här...lämna ett avtryck! Hejs :)

Kände för ett skratt

Och vad är inte bättre då än pest eller kolera-leken. Välj mellan två lika hemska alternativ!

Här hemma körde vi på med den värsta sortens sjuka humor...ja enligt oss är det humor iallafall. Sen får ni tycka vad ni vill :)

"Vad skulle du helst välja, kaskadspy över din dator och skrivbord på jobbet eller gå med snorren hängande fram ur gyflen på jobbet?"

"Vad skulle du helst välja, skicka ett snusk-sms till din mamma eller till din chef?"

Det är bara så skönt att sjuka sig ibland.

Imorgon ska jag och lillbuggen till bvc för läkarbesök. Han behöver nytt recept på ersättning. Sen blir det kanske en sväng till Kista gallerian. Men nu blir det en stund med ryggen på yantramattan och sen sussa.

Mammahjärtat vill skryta lite...

Nog vet jag att alla barn är vackra enligt sina föräldrar,

men jag måste ju bara få visa dessa underbara bilder...

Blir du provocerad?

Det finns olika uppfattningar om mammor och föräldraskap, lika många som det finns mammor egentligen. Alla har sin egen verklighet att förhålla sig till och sina egna värderingar och preferenser. Men oavsett, så verkar det finnas vissa saker som sticker i ögonen på folk och det är sådana tillfällen där folk upplever och tolkar saker så som att man sätter sig själv före sitt barn. Du ska helst göra allt med ett leende på läpparna och ha ett sånt där tålamod som inte existerar, bara i fantasin. Även om du i flera månaders tid endast fått 4 timmars nattsömn upphackad med massa uppvak så ska du säga att det gör ju ingenting, det går såååå bra, för du har ju din lilla guldklimp.

Du ska älska att vara gravid, hela tiden 24/7 i 9 månader. Trots alla möjliga krämpor och humörsvängningar ska du bara vara tacksam rakt igenom. Våga inte klaga en enda gång, för vet du - det finns ju de som har kämpat i flera år men aldrig blir gravida. Okej, då kan vi ju allihopa sitta och vräka i oss pölsa till både lunch och middag i 9 månader - och våga inte klaga på smaken för tänk på barnen i Afrika som svälter ihjäl.

Nä men seriöst, ni förstår vart jag vill komma. Det är på ett sätt som att välbärgade människor i fina stora villor inte får bli deprimerade och jämföra med att det finns sådana som lever på socialbidrag i förorten. Vi människor lever bara vår egen verklighet och känslor är inte rationella.

Måste man älska att vara mammaledig? Nej. Ett enkelt svar. Dock lägger folk in sina egna värderingar i det "nejet" och får ihop det med att man inte älskar sitt barn eller att vara mamma. Få saker verkar vara så provocerande som att man säger att man hellre vill jobba än att vara hemma med sin bebis.

Och det verkar ju hemskt också om man börjar skola in sitt barn på dagis för tidigt än normen. Nej men stackars liten, ska han börja så tidigt? Vill du inte vara hemma längre, det som är den bästa tiden i ens liv! Haha, tillåt mig skratta.

Jag älskar verkligen inte att vara mammaledig, men det är okej. Ett måste just nu. Det spelar ingen roll hur underbar Theo är, jag kommer ändå aldrig älska att vara mammaledig. Varken nu eller om det blir ett till barn någon gång. Jag är ingen bullmamma. Men jag är en jävligt bra mamma.

Gaaaah, ja det här är ett ämne man kan skriva hur mycket som helst om, men nu skiter vi i det. Men hur som helst så ser jag fram emot att vara ledig i sommar nu när Theo är större och allt funkar bättre. Det ska bli riktigt mysigt...och att få vara ledig tillsammans med Patrik. En massa kul planer ska smidas :)

Idag skulle jag och Theo behöva åka iväg och handla mat, rätt mycket mat. Men jag funderar på hur jag ska lösa det med honom och kundvagnen. Kan ju inte både ta vagnen och en kundvagn. Och om jag sätter han i stolen på kundvagnen så kommer han bara försöka kasta sig ur och klättra överallt. Vad gör man? Är det inte sådana kunskaper som kommer automatiskt med moderskapet? :)

På torsdag ska vi iallafall få finbesök från Linköping! Helena ska komma hit och umgås med oss fram till lördag. Weei vad kul!

En bra vecka

Vilken glad bugge vi haft här hemma de senaste dagarna, en liten prins som sprider glädje med sitt söta tvåtandsleende.

I onsdags åkte vi iväg till Uppsala för att vara med på besiktningen av lägenheten, och nu gick det igenom efter att städfirman kommit och torkat av diskbänken en gång extra och putsat kaklet i badrummet lite mer. För den lilla grejen åkte hon ända från Smedjebacken i Dalarna! Jag sa att vi kunde fixa det själva om de drog av lite på priset men hon propsade på deras städ-garanti. Skönt att ha det gjort iallafall. Efter det passade vi på att träffa Erika och Pauline och gå till öppna förskolan, var jättetrevligt men extremt många var där just den dagen så man rymdes knappt. Satt nästan ovanpå varandra...så vi var inte så länge. Pauline var trött och grinig så vi tog en promenad och köpte glass....helt underbart väder! När jag sen åker hem och har kommit en bit på E4:an så inser jag att jag glömt lämna in den sista nyckeln till lägenheten, haha! Mitt minne alltså...jaja vi har på oss till sista april så det får bli en tripp dit nån dag igen.

Onsdag kväll kom Izza hit och åt middag med oss. Jag har verkligen lyckats med maten på senaste :) fiiifaaan vilken kock jag är! Då blev det iallafall quinoasallad med kycklingfiléer marinerade i vitlök, citron och timjan. Tasty! Igår lyckades jag faktiskt slänga ihop en underbar pastarätt med bland annat bacon, spenat, vitlök och körsbärstomat. Det var så gott så jag åt upp resterna på kvällen :) Här tänker vi minsann inte på beach 2010! Kroppen är ändå inte riktigt vad den var innan Theo föddes, och det får man ju räkna med. För övrigt så blir Theodor 9 månader idag! Grattis min lilla sötnos, nu har du varit ute i verkligheten lika länge som du låg inne i magen och gottade dig. Tiden går verkligen sjukt fort, men jag tycker att det bara blir roligare hela tiden. Saknar inte alls bebistiden när han var mini. Nu är han en egen liten person som älskar att busa, skratta och upptäcka världen.

Idag ska vi åka iväg till Kista gallerian, luncha med Theos plastfarmor och sen träffa min kusin för en kaffe. Senare ikväll ska jag iväg själv och umgås med Izza och Töman. Blir nog en riktigt bra dag idag! Eller hela helgen blir nog bra snarare...imorgon är det 20 års kalas för Patriks bror, sen ska Erik och Rosa komma hit och laga middag till oss och umgås. Söndag blir det Skansen om vädret tillåter. Gud vad jag älskar alla möjligheter som finns här i Stockholm.

Komma ut ur "garderoben"

Jag tänker inte hymla mer om hur jag mår och känner.

Nu är det dags att börja stå upp för sig själv.

Jag har genom KBT-terapin kommit till insikt om vissa grundläggande saker som gjort mig till den jag är och gjort mig extra sårbar. En sådan viktig sak är självkänsla. Som så många andra har jag blandat ihop det med självförtroende och trott att den är bra, att jag har minsann bra självkänsla. Medan den i själva verket legat i botten och inte gjort den nytta den kunnat göra för mig. Hur klyschigt det än må låta så finns det inget sannare än att genuin lycka kommer inifrån. Och det har jag verkligen fått lära mig den hårda vägen.

Sedan många år hade jag bestämt mig, jag skulle bli nånting. Jag skulle lyckas här i livet.

Såg min barndom som misslyckad på många sätt och skämdes. Det skulle jag ändra på så snart jag kunde.

Hela tiden dessa krav liggandes i bakhuvudet...alla var så himla lyckade runt omkring. De snygga, populära tjejerna i skolan som hade så lätt för sig, var så trevliga och puttinuttigt gulliga med varandra och verkade aldrig ha några bekymmer. De som var så härligt härliga, snyggt klädda, hade tränade kroppar, fina föräldrar, bra betyg, alltid fick de snygga killarna (som kanske var svin men ändå). Som verkade hinna precis allt och lite till! Så ville jag också bli. Ofta när jag har träffat folk så har jag tänkt "om jag ändå var lite mer som hon" och tyckt att jag själv inte haft något speciellt att erbjuda någon.

Det roliga här är att jag tycker verkligen jag har lyckats med allt jag har tagit mig för. Jag har gjort precis det jag velat göra. Skaffat mig en bra utbildning, rest när jag kunnat, festat, träffat många nya vänner, lyckats få jobb när det var som svårast, gått igenom en graviditet och fått en underbar liten son. Jag tycker till och med att jag är jättesnygg! Men ändå. Allt detta har resulterat i en massa orimliga krav där jag velat vara alla till lags, omtyckt av precis alla jag träffar, aldrig göra fel, aldrig må dåligt, aldrig vara sjuk (Nej det är sant, jag brukade aldrig berätta för mina föräldrar om jag kände mig det minsta dålig för det var ett misslyckande). Minsta lilla nederlag som andra förmodligen skulle ta med en klackspark har känts som en katastrof för mig.

Så när jag verkligen kraschade i höstas var det så fruktansvärt svårt att förstå. Jag som hade allt, varför mådde jag så dåligt? Och när hjärnan inte hittar någon förklaring i omgivningen så börjar den istället hitta på förklaringar så som "jag håller på att bli galen" "jag kommer dö" "det är något riktigt fel på mig" vilket gör att man mår ännu sämre, tankarna känns ännu mer verkliga och så är man fast i panikångestens onda spiral.

Även om jag kommit en bra bit på väg så kommer det ta tid, lång tid, och det är svårt att acceptera. Svårt att bara erkänna för sig själv att nu är det så här och jag kommer att bli bättre men det tar tid. Ibland vill de negativa tankarna ta över med sina "tänk om" och det är inte alltid så lätt att vända det. Men jag tränar, och försöker och det är så det kommer fortsätta. Ett stort steg har varit att verkligen berätta för folk runt omkring. Min familj, Patriks familj, vänner. Det hjälper också. Det är fruktansvärt jobbigt att gå runt och bära på själv...men det speglar ju återigen hur jag har varit de senaste åren. Att allt ska vara så bra och perfekt. Men livet ser faktiskt inte ut så...det är inte antingen svart eller vitt, utan består av alla möjliga blandade färger och former.

Men på ett sätt är jag väldigt glad att allt det här hände, för annars hade jag fortsatt och kanske kraschat ännu hårdare framöver. För det hade hänt, det vet jag säkert. Sedan är det ju olyckligt på ett sätt att det hände precis när jag blivit mamma, för det är nog svårt och jobbigt första gången som det är, utan depression och panikångest. Men det är i svåra tider som relationer testas. Och det som jag var så rädd för, att ifall jag visar mig svag och berättar hur jag mår så kommer folk ta avstånd, så är det inte. Långt ifrån. Så det är en grej jag är genuint lycklig för, från insidan. Att jag verkligen lyckats med att hitta de bästa vännerna! Då är jag nog bra som jag är :)

Idag funderar jag om vi ska promenera i underbara Hagaparken jag och buggen. Mysigt!

Grå lördag

Igårkväll hade vi besök av Linda som kom hit direkt efter jobbet. Blev god middag bestående av helstekt rostas, klyftpotatis, sås och sallad. Just det, skagenröra och avocado till förrätt höll jag på att glömma. Satt väldigt bra i magen tillsammans med ett glas rött också.

Patrik var på en födelsedagsfest och kom hem vid kl 4 i natt så han sover fortfarande. Så jag och Buggen sitter i vardagsrummet och har morgonmys med nyhetsmorgon. Igår var Theo världens gnällspik...hela dagen var det gnäll och gråt om vartannat. Tänkte att han kanske hade ont i tänderna så han fick alvedon också, men det vart då ingen skillnad heller. BLÄ vad såna dagar är jobbiga, det spelade ingen roll vad jag gjorde, han var bara allmänt ledsen och olycklig liten pojke. Men idag är han som förbytt! Världens solstråle som bara ler och skrattar och kryper runt överallt och underhåller sig själv och pillar med allt han hittar. Det är betydligt roligare :)

Vad ska den här dagen bjuda på då?

Tror jag ska ta mig en sväng till gymmet iallafall när Patrik vaknar. Gah! Jag är så trött, kaffet var ju slut i morse!!! Så det blev te...men dte sätter ju inte fart på en lika bra. Sen jag blev mammaledig är det bara kaffe som gäller på morgonen.

Nu ska Theo få lite välling innan det är dags för hans förmiddagslur. Tjing tjong.

Vinn en solresa :)

Kolla in den här tävlingen.

Vad vore inte härligare än att vinna en solresa? :)

http://www.solresor.se/en/kampanjer/bli-resereporter/resereporter/?intcmp=12

Tänk er mig och Buggen som små bruna pepparkakor! Haha.

Magsjukan härjar med Buggen.

Vilken påskhelg!

Den har inte direkt varit den roligaste vi upplevt, men så är det ibland.

Fredag morgon kl 6 matade jag Theo hans morgonvälling och tänkte han skulle sova en stund till, men efter halva flaskan rullade han över på sidan och drar värsta fontänspyan rakt ut i hela sängen. Tar upp han och han kräks över oss båda en gång till. Och ja, så då var allt igång. Minsta lilla han fick i sig så kom det upp, blev väl sisådär 10 spyor...och två fulla blöjor! På kvällen började han bli riktigt medtagen och var dålig under natten också...spydde och fyllde blöjor om vartannat. Lördag morgon låg han som en död sill i famnen och orkade bara gnälla lite, hade inte kissat nånting sen fredagen och var febrig och då ringde jag 1177 som sa att vi skulle åka in.

Så det blev spendera dagen på Astrid Lindgrens barnsjukhus med ett jäkla massa väntande och inte så mycket vettigt trots allt. De sa att Theo var väldigt sjuk, men inte så sjuk så han behövde läggas in för dropp. Så bara att truga och tvinga med dricka och vätskeersättning! Nej fy, lördagen var inte rolig, fick verkligen ont i hjärtat bara av att titta på honom. Lilla gubben! Läskigt med magsjuka...trodde aldrig det kunde bli så illa, men de små är ju betydligt känsligare och blir väldigt snabbt uttorkade.

Men nu är han iallafall på bättringsvägen. Har precis fått i han ett litet mål välling...90 ml. Det första han ätit sedan i torsdags, och det verkar stanna kvar :)

Tråkigt att det blev såhär precis när vi hade besök av pappa och Shila! Men men. Det kommer fler chanser att umgås. Vi ska nog ta oss en tripp upp till Luleå i maj kanske. Eller så får vi se om vi sparar dem pengarna. Buggens faster har precis åkt iväg till Cypern och ska jobba som barnflicka så det är tal om att hela familjen ska åka ner dit i slutet av juni. Egentligen har vi ju inte alls råd (efter att precis ha beställt en 42 tums LED tv också), men det lockar verkligen! Vi kunde kanske få hjälp med att få bra pris på boende och flygbiljetter behöver inte kosta så himla mycket. Det jag spontant känner är att Theo fortfarande kommer vara ganska så liten...så kanske blir för jobbigt, bökigt och gormigt att åka? Jaja vi får klura vidare på den nöten innan vi bestämmer oss.

Nu blir det en kopp te och tv! Hoppas vi har en frisk liten pojke imorgon!