måndag 29 mars 2010

Trötter



Nu är vi inne i nån ny fas igen verkar det som. Då ska det återigen vaknas på nätterna, och helst också två gånger för att göra det hela ännu roligare. Vadå sova? Det är väl överskattat! Lika bra att man börjar kliva upp senast 5.30 också så man kan fånga dagen :)

Andra hyss som är på tapeten nu är att ställa sig upp i vagnen och vägra sitta, rulla runt så mycket man kan och slita av sig mössan också. Haha ibland funderar jag om vi ska inhandla en bebis-tvångströja. Kanske får åka förbi psyket idag och se om det finns nån till övers. En riktig BUSE det är vad min son är!

Bus i ögonen!

Igår hade vi besök av Patriks familj, eller halva den. Två syskon saknades. Var och fikade på ett ställe här i Sumpan och Theodor blev busig på en gång när vi satte oss ner där. Började flirta med två kvinnor i bordet bredvid och skrattade med sina två små tänder. De tyckte han var så söt! Och sa: "- Men guuuud vad han är lik dig!". Första gången jag hört det. Men buggen är faktiskt mycket mer lik mig nu än sin pappa. Och när vi tittar på bebiskort så är jag och Theo nästan kopior, förutom att jag hade mer och mörkare hår.

Idag får vi besök av Erika och Pauline som åker ända från Uppsala för att hälsa på oss. Så kul att ses igen! Vi träffades ju minst 2 ggr i veckan tidigare så nu har det känts att man är mer ensam. Abstinens efter folk!

Oh! Vet ni! I veckan ska vi göra det som alla gjort för flera år sedan. Köpa oss en platt tv! :) Det ni!

onsdag 24 mars 2010

Redan mitt i en ny vecka

Har haft mamma här från torsdag till igår kväll, väldigt mysigt och skönt. Nu är vi solo igen jag och buggen men det känns faktiskt bra.
Det är en viss skön känsla med att alltid ha någon nära sig, men en annan att få vara ensam. Buggens förkylning verkar ha gått över och han är gladare nu, tack för det :)

Igår besiktade vi bilen. Hade bokat en tid i Märsta 10.30 och som vanligt så kommer man iväg för sent, men vi hittade inte ens bilprovningen! Åkte runt där fram och tillbaka utan att hitta den. Inte en enda skylt heller. Helkonstigt. Så fick ringa och boka en ny tid i Nacka kl 14, jaha då var det bara att rejsa till andra sidan av stan. Blev en del bilkörning igår! Men det gick bra till slut och pärlan fick bara anmärkning på att bromsbeläggen var slitna, men det visste vi redan.

Idag kommer Izza hit och hälsar på oss i eftermiddag. Innan det ska vi väl hinna med en promenad i solen, Men först lite kaffe och nyhetsmorgon!

torsdag 18 mars 2010

Tvättis en baggis


Idag är det tvättstugeförmiddag. Kan det bli enklare? Ta med sig hela tvättkorgen, kliva ut en meter utanför ytterdörren och åka hiss två våningar ner till källaren och bara ploppa i all tvätt. Vilken pärs det var förut när tvättstugan låg i ett helt annat hus...man vägrade ju tvätta förrän det verkligen var kris. Ibland var det så illa så att vi åkte iväg och köpte nya underkläder bara för att slippa! Haha!

Theo går runt soffbordet varv efter varv...verkar aldrig tröttna på det. Lilla buggen han är så mysig. Förkylningen på väg bort och inte lika ont i tänderna nu. Så det var en bra natt också. 18.30 - 06. Det är vi verkligen nöjda med :) Jag var så trött igår så jag gick och la mig kl 21! Och somnade som en stock.

Ikväll kommer mamma hit. Yaaaaay! Det ska bli skönt, få tid för att fixa färdigt här hemma och lata sig lite extra. Tänkte ta mig till Nautilus imorgon och inviga träningen här i Sumpan. Det ligger bara 400 m härifrån. Imorgon blir det också att åka iväg till Uppsala och gå på Aromamassage på Uppsala lilla Spa. Fick presentkort där från några på jobbet när jag slutade i somras. Men har inte riktigt funnits tid att utnyttja det innan.

Lördag blir det firande av persiska nyåret hemma hos faster. Längtar redan till maten! :) Blir nog väldigt trevligt. Imorgon kväll tänkte jag och Patrik gå ut och käka på ett ställe vi spanat in här i Sundbyberg. Finns hur många restauranger som helst! Mycket mys! Blir nog lite vin också. Alltid gött.


Längtar tills såna här dagar ute i solen...(strunta i magen)

Myyyyys



tisdag 16 mars 2010

Vi står här trots allt och håller om varann när det blåser kallt.

Det har inte varit lätta månader!
Det som skulle bli början på något underbart började så fel så fel så fel.

Jag har gått i KBT-terapi sedan mitten av januari och det har verkligen varit otroligt värdefullt. Min psykolog där är helt underbar, varm, stabil och uppmuntrande. Hon har hjälpt mig få helt nya perspektiv på tillvaron och nu kämpar jag med att omvända mina automatiska negativa tankar.

Ja, jag kan bara säga, det här har varit mitt livs prövning och värsta resa och jag önskar ingen att behöva gå igenom något liknande.

Om jag går tillbaka i tankarna så började allt direkt efter förlossningen, andra dagen på bb. Theodor började skrika och skrek konstant. Min mjölk kom inte igång och jag var helt fullkomligt slut efter förlossningen. Minns att jag inte ens kunde ställa mig upp utan att känna som att jag höll på att svimma och kroppen rasade ihop. Jag duschade inte förrän två dagar efter förlossningen för att jag inte kunde stå på benen. BB-sköterskorna sa att han skriker sådär mycket för att han är jättehungrig och jag ligger efter med amningen, men jag hade ju inte mer än några droppar att ge honom. Jag bönade och bad dem att ge honom ersättning, men det propsade dem på att det skulle man visst inte göra för att man ska själv komma igång att amma. Där låg jag och kunde inte röra mig, hade inte sovit, visste varken ut eller in vad jag skulle göra och de kan inte ens ge han en portion ersättning när han ligger där bredvid och skriker sig hes på grund av hunger! Min kropp kändes som att den skulle lägga av när som helst och jag blev orolig att det var något fel på mig. Till slut sket jag i allt, ville bara hem från bb, där fick man ju ändå ingen vila och knappt någon hjälp heller. De bara kom in och klämde på tuttarna då och då.

Väl hemma så var det vak dag och natt. Theo sov nästan aldrig. Och när han sov sina korta stunder så hann man knappt somna själv. Jag satt uppe med honom i famnen på nätterna och såg nattprogrammen. Bland annat McGyver! Haha fy faaan :) Trots att amningen kom igång bra efter några dagar och att han samtidigt fick ersättning också var han jämt skrikig och gnällig. Inte alls tillfreds med livet. Ganska snart kom vi på att han hade mycket problem med magknip. Minifomdroppar och annat hjälpte föga. Det var bara att stå ut tills det går över sa bvc. Och det gör det oftast kring 3 månader. 3 månader! Det förstod jag inte hur vi skulle kunna överleva till. 3 månader är verkligen ingen tröst när man är mitt uppe i ett helvete och får höra att det är 2 månader kvar! Jag kände att jag mådde inte alls bra, kände inte igen mig själv. Var aldrig glad och kände mig bara eländig och olycklig. Hade hela tiden känslan att vilja fly från hela situationen och önskade att allt var som förut innan Theo kom.

Tiden gick och jag försökte klara mig igenom dagarna och tro på att saker och ting skulle bli bättre. Längtade efter mamma som skulle komma ner och avlasta oss i slutet av september. Hon kom och det var helt underbart! Vi fick sova, fick chans att göra saker, äta ordentligt och bara ta det lugnt. Vi hade bokat en hotellnatt i Stockholm och skulle ut och käka med några av Patriks kompisar. Det var roligt och för första gången på länge kunde jag slappna av och njuta lite. Glada och utvilade kom vi tillbaka hem till mamma och Theo och sitter i soffan på kvällen och myser vid tv:n. Plötsligt blir jag alldeles yr och det känns som jag inte kan andas. Hjärtat börjar slå snabbare och snabbare och det känns som det ska hoppa ur bröstet. Kan inte andas, får panik och kvävningskänsla. Allt bara snurrar och det känns overkligt. Jag tror att jag håller på att dö och får ännu mer panik, och om jag nu inte dör så är jag övertygad om att jag är galen och håller på att tappa kontrollen riktigt. Ser bilder framför mig där jag är inlåst på ett mentalsjukhus och aldrig kommer ut. Det var en regelrätt panikångestattack. Sov inte en blund under natten, jag var livrädd. Rädd för mig själv och för hela världen. Kändes som jag hade hamnat i en återvändsgränd och inte kunde ta mig ur.
Var hos läkaren dagen efter och han skrev bara ut antidepressiv medicin och remitterade till psykolog - vilken jag alltså går hos nu. Nästan 4 månader tog det att få börja behandling. Men vilken lättnad och vilken skillnad det gör. Jag har fått lära mig om mig själv, varför man får ångest och panikångest och fått verktyg att klara av jobbiga situationer och hjälp med att arbeta med mina tankar. Ens egna tankar kan verkligen ställa till med elände, för just de här ångesttankarna kommer så automatiskt att det känns som det är en blixt från klar himmel, men när det egentligen var jag själv som reagerade på något jag kände och blev orolig.

Men jag kan lova er - förlossningsdepression + panikångest + ett litet barn med kolik och dålig nattsömn = ingen lek. Många gånger har det varit när jag bara gråtit och undrat varför just jag? Men man kan ju vända på frågan också, varför inte jag? Det är vanligare än man tror och får höra om. Mycket vanligare. Förlossningsdepressionen gick över efter ungefär 3-4 månader, men kvar hängde rädslan för att få panikattacker igen och att jag ifall jag får en inte skulle orka med mitt barn. Det är en så fruktansvärt tung press som ligger på en, "måste orka, få inte panik, måste orka, inte börja tänka nu". Min största rädsla har varit att vara ensam hemma med Theo och att jag ska må dåligt då och bryta ihop. Och när man är mammaledig är det ju just det man är. Så fort jag är med någon, pratar med någon, ute och sysselsätter mig så mår jag hur bra som helst. I ensamheten blir det jobbigare. Jag tål inte alltför mycket stress och när Theo har riktigt jobbiga dagar så mår jag dåligt. Men det blir bättre hela tiden - jag har folk runt om nu som kan ställa upp. Jag vet att Patrik kan komma hem om det är kris, och jag behöver inte så mycket för att det ska fixa sig, en stunds vila och avlastning hjälper mycket!

Det ligger så otroligt mycket skuld och skam i det här också. I början när det hände så blev jag helt förkrossad och tänkte mest på att jag är en usel mamma som mår dåligt och tänkte till och med tanken att adoptera bort Theo för att han skulle få en bättre mamma som inte mår dåligt. Men jag vet att jag är en jättebra mamma till honom nu, det har gått 8 månader sedan han föddes och han är så glad, frisk, pigg och alert som är tidig i utvecklingen och full av bus. Hur lyckades jag med det trots att det varit som det varit? Man orkar mer än vad man tror. Och han har ju någonstans varit min drivkraft att jag kan inte lägga mig ner och må dåligt alltför länge för han behöver mig.

Det är på ett sätt jobbigt att berätta för folk att man har eller har haft det jobbigt. Många har ifrågasatt att det blev såhär för att Theo inte var planerad, men det är bara ren bullshit. Så fort vi bestämt oss för att han skulle få bli så visste vi ju vad vi ville och började förbereda oss. Man kan ju knappast förbereda sig mer för en graviditet och förlossning även om man längtar efter barn. Och vi väntade och längtade precis som alla andra, hade bilder om hur det skulle bli och hur vi skulle leva som en familj. Nu blir det inte alltid som man tänkt sig. Men om det kommit något bra ur det här så är det att jag vet att jag är stark, och jag kämpar varje dag, och jag ser mina mål framför mig. Och en bonus som kommit av detta är också att jag vet att Patrik och jag hör ihop. Han har aldrig svikit, han har funnits där och vi har tagit oss an svårigheter tillsammans. Han har inte stuckit för att det blivit jobbigt. Vi har något att bygga på och som håller, även i tider när det blåser isiga vindar.

Nu vet ni...the long story :)

På plats!

Då var vi här då :)

Känns helt fantastiskt bra i vår nya lägenhet. Kan inte bli mycket bättre för oss.
Fortfarande mycket stök och bök kvar att ta hand om men trots det så är man så mycket mer tillfreds här än i Uppsala. Jämfört med detta var det ju ren misär där!

Och en så stor skillnad här är hur mycket lättare dagarna känns när Patrik jobbar nära, vi kan äta frukost tillsammans och han åker till jobbet just innan kl 8 och ifall han inte jobbar över så är han hemma innan kl 17. Theodor trivs också bra verkar det som, han har mycket lek och kryp-yta här och det bästa är att kök och vardagsrum är i samma rum så man har uppsikt och koll hela tiden. Sundbyberg är också så otroligt mysig stad, modernt med allt runt hörnet men med gammal charm och mysfaktor 3000. Idag ska jag och Theo ta en promenad runt i området och kolla in några dagis som vi tänker ställa honom i kö på.

Har varit lite tunga dagar då lillen verkligen är superförkyld, samtidigt har två tänder som håller på att komma upp och verkar vara i riktigt separationsångestfas. Tur att mamma kommer ner på torsdag och hjälper oss!

Nej jag glömde ju nämna det absolut bästa. DISKMASKIN!!!!
- Guds gåva till den trötta småbarnsmamman.

fredag 12 mars 2010

STRESS

Gaaaaaah.

Stressen sköljer över. Har varit tunga och stressiga dagar just nu.
Patrik blev helt enkelt tvungen att vara ledig från jobbet idag, annars kommer vi aldrig bli klara i tid. Jag känner mig utmattad och vill bara att allt ska vara klart nu.

Vi har iallafall kommit fram till att jag ska få mer hjälp och avlastning i vardagen, så vi ska kolla på städhjälp och så kanske en nanny som kommer nån timme i veckan. I need. Det skulle nog underlätta betydligt. Patriks nya jobb verkar innebära mycket mer ansvar och väääldigt mycket mer övertid. Det är en superbra tjänst och en fantastisk chans för honom. Men vi får inte glömma bort vår hälsa...den går före allt!

Idag kommer Marie ner till Uppsala! Så typiskt att det blev flytt precis nu, men vi ska umgås idag iallafall och äta middag tillsammans hos Linda sen :)

Nu måste jag dock sätta igång och fixa här hemma och sen ska vi dra en ride till soptippen.
BYE

torsdag 11 mars 2010

Snoret rinner

Theo har idag blivit en sån där unge med snorrand hängande ner mot överläppen. Direkt man torkar så kommer det mer!
Finns ju roligare :)

Oj, så välte han just ut min kaffekopp. Över hela sig och hela vardagsrumsbordet. Jag har fortfarande inte vant mig att man absolut inte får ha nånting framme. Allt ska upp i fågelhöjd! Tack och lov var det en timme gammalt kaffe, så det var kallt.

Nej det här verkar bli ett kort inlägg, världens gnällis står här och skriker åt mig. Vi ska klä på oss och snart dra iväg, Theo ska vara hos en i mammagruppen medan jag ska på terapi. Hejs!

onsdag 10 mars 2010

Nu är vi tillbaka!


Nädå, nog var jag väl tvungen att starta en ny blogg!


Det är väl typiskt mig. Att man aldrig kan hålla sig till något.
Men nu är vi ju nära en ny start så då får jag väl starta blogg på nytt då.


Fick känslan att jag var ego genom att bara läsa andras bloggar och inte låta någon läsa vad vi gör :)
Det är väl själva faaan att man har behov av att fläka ut både dittan och dattan på nätet, men jaja jag köper det.


Nu till de senaste nyheterna i vårt liv;
Patrik har fått nytt jobb, började igår på Skanska i Solna.
Lördag blir det flytt till Sundbyberg.
Jag lär nog vara mammaledig ända tills Theo börjar dagis, nu finns det ju inga kryphål längre då Patrik precis börjat en ny tjänst.
Det känns rätt okej, men ändå lite småjobbigt. Jag hade ju velat börja jobba nu, min plan innan Theodor föddes var inte att vara hemma hela föräldraledigheten. Men nu har vi ju inga alternativ direkt. Om vi inte ska skaffa en barnflicka då...men så rika är vi ju inte :) Och det känns väl inte alltför lockande nu när Theo är så pass liten.


Mammas bugge är då för duktig! Han har börjat äta matpuréer nu mer och mer och igår blev det en hel portion! Äntligen. Som jag nojjat över det. Och nu mera sover han väldigt bra. Om han vaknar på natten så är det bara en gång nu. Det är nu allt slit börjar ge resultat! Jag är så glad att vi lärde han att somna i sin egen säng från det att han föddes, och somna själv utan att vi är där. Många i mammagruppen här har börjat få riktigt stora problem på den fronten. Är väl lätt att det blir så om man har ett barn som somnar lätt överallt och hur som helst...man kanske inte finner det nödvändigt att vara strikt med rutiner. Jag är nästan lite skadeglad ;) Även om jag förstår att de har det tungt!

I lördags så var det födelsedagsfirande för mig som fyllde 26 och Patrik som blev hela 27. Guuud, 27 låter faktiskt gammalt! :) Det blev fika hemma hos svärmor med hela familjen och vi fick fina presenter, bland annat presentkort på Ticnet för att gå på någon show/teater eller liknande...och så barnvakt som innestående till den kvällen vi väljer. Underbart! Lördag kväll så var Theodor med farmor och jag och Patrik hade en helkväll med några kompisar ute på Söder. Det blev supergod mat och en massa vin och drinkar. Helt underbar kväll! Tiden sprang iväg och helt plötsligt var klockan 3.


En liten bugge