Komma ut ur "garderoben"

Jag tänker inte hymla mer om hur jag mår och känner.

Nu är det dags att börja stå upp för sig själv.

Jag har genom KBT-terapin kommit till insikt om vissa grundläggande saker som gjort mig till den jag är och gjort mig extra sårbar. En sådan viktig sak är självkänsla. Som så många andra har jag blandat ihop det med självförtroende och trott att den är bra, att jag har minsann bra självkänsla. Medan den i själva verket legat i botten och inte gjort den nytta den kunnat göra för mig. Hur klyschigt det än må låta så finns det inget sannare än att genuin lycka kommer inifrån. Och det har jag verkligen fått lära mig den hårda vägen.

Sedan många år hade jag bestämt mig, jag skulle bli nånting. Jag skulle lyckas här i livet.

Såg min barndom som misslyckad på många sätt och skämdes. Det skulle jag ändra på så snart jag kunde.

Hela tiden dessa krav liggandes i bakhuvudet...alla var så himla lyckade runt omkring. De snygga, populära tjejerna i skolan som hade så lätt för sig, var så trevliga och puttinuttigt gulliga med varandra och verkade aldrig ha några bekymmer. De som var så härligt härliga, snyggt klädda, hade tränade kroppar, fina föräldrar, bra betyg, alltid fick de snygga killarna (som kanske var svin men ändå). Som verkade hinna precis allt och lite till! Så ville jag också bli. Ofta när jag har träffat folk så har jag tänkt "om jag ändå var lite mer som hon" och tyckt att jag själv inte haft något speciellt att erbjuda någon.

Det roliga här är att jag tycker verkligen jag har lyckats med allt jag har tagit mig för. Jag har gjort precis det jag velat göra. Skaffat mig en bra utbildning, rest när jag kunnat, festat, träffat många nya vänner, lyckats få jobb när det var som svårast, gått igenom en graviditet och fått en underbar liten son. Jag tycker till och med att jag är jättesnygg! Men ändå. Allt detta har resulterat i en massa orimliga krav där jag velat vara alla till lags, omtyckt av precis alla jag träffar, aldrig göra fel, aldrig må dåligt, aldrig vara sjuk (Nej det är sant, jag brukade aldrig berätta för mina föräldrar om jag kände mig det minsta dålig för det var ett misslyckande). Minsta lilla nederlag som andra förmodligen skulle ta med en klackspark har känts som en katastrof för mig.

Så när jag verkligen kraschade i höstas var det så fruktansvärt svårt att förstå. Jag som hade allt, varför mådde jag så dåligt? Och när hjärnan inte hittar någon förklaring i omgivningen så börjar den istället hitta på förklaringar så som "jag håller på att bli galen" "jag kommer dö" "det är något riktigt fel på mig" vilket gör att man mår ännu sämre, tankarna känns ännu mer verkliga och så är man fast i panikångestens onda spiral.

Även om jag kommit en bra bit på väg så kommer det ta tid, lång tid, och det är svårt att acceptera. Svårt att bara erkänna för sig själv att nu är det så här och jag kommer att bli bättre men det tar tid. Ibland vill de negativa tankarna ta över med sina "tänk om" och det är inte alltid så lätt att vända det. Men jag tränar, och försöker och det är så det kommer fortsätta. Ett stort steg har varit att verkligen berätta för folk runt omkring. Min familj, Patriks familj, vänner. Det hjälper också. Det är fruktansvärt jobbigt att gå runt och bära på själv...men det speglar ju återigen hur jag har varit de senaste åren. Att allt ska vara så bra och perfekt. Men livet ser faktiskt inte ut så...det är inte antingen svart eller vitt, utan består av alla möjliga blandade färger och former.

Men på ett sätt är jag väldigt glad att allt det här hände, för annars hade jag fortsatt och kanske kraschat ännu hårdare framöver. För det hade hänt, det vet jag säkert. Sedan är det ju olyckligt på ett sätt att det hände precis när jag blivit mamma, för det är nog svårt och jobbigt första gången som det är, utan depression och panikångest. Men det är i svåra tider som relationer testas. Och det som jag var så rädd för, att ifall jag visar mig svag och berättar hur jag mår så kommer folk ta avstånd, så är det inte. Långt ifrån. Så det är en grej jag är genuint lycklig för, från insidan. Att jag verkligen lyckats med att hitta de bästa vännerna! Då är jag nog bra som jag är :)

Idag funderar jag om vi ska promenera i underbara Hagaparken jag och buggen. Mysigt!